Laga försvar

I de gånga tiderna i Sverige har arbetslöshet varit kriminaliserat i de olika legostadgorna. Alla skulle kunna visa att de hade ett ”laga försvar” vilket innebar ett arbete eller kunna uppvisa en annan försörjning. I legostadgorna reglerades även anställningsförhållandena mellan arbetsgivare och tjänstefolk. Laga försvar är ett yttryck från år 1569 och återfinns i adelsprivilegierna och innebar att adelns anställda blev undantagna från krigstjänst och fick ”försvar”. Begreppet kom senare att inkludera anställda i städer och gruvor och även anställda hos borgare och präster. I och med den första legostadgan från år 1664 kom begreppet laga försvar att få sin vidare betydelse, plikten för alla att ta tjänst för den som saknade försörjning. Kunde en person inte uppvisa ett laga försvar och saknade försörjning var personen utan laga försvar och därmed benämndes ”försvarslös”. Laga försvar kom att betyda försvar mot straff enligt legostadgan för den som saknade tjänst eller annan godkänd försörjning. En försvarslös person kom att tillhöra kategorin ”lösdrivare” oavsett om det var självvalt eller utan egen förskyllan. Regleringen om laga försvar var ett sätt för myndigheterna att förhindra tiggeri och få tillgång till billig arbetskraft. Försvarslöshet och lösdriveri ansågs vara ett betydande hot mot samhället och tolkningen av lagstiftningen var många gånger godtycklig. Detta för att säkra den för tidens behov av soldater eller arbetskraft inom olika näringar. Dessutom fanns arbetshus, även kallade korrektionsanstalter, där försvarslösa spärrades in på obestämd tid. Att få lämna arbetshusen krävdes att personen kunde visa att den hade ett laga försvar när hon eller han lämnade arbetshuset. Detta var i praktiken nästan omöjlig situation att sitta inspärrad samtidigt ordna ett arbete.

Mer om legostadgorna och arbetsförhållandena mellan arbetsgivare och tjänstefolk kommer i en senare artikel.